johanharenblogg

Igår var det jag som lagade maten. Efter att ha ätit alldeles för mycket kragstagulasch på för kort tid blev det biff stroganoff. Jag har hört att man är en bra bloggare om man visar att man har råd med mat. Även fast min diet inte tillåter mig att äta den här veckan, tänkte jag att familjen ska få smaka på Johan "the kock" Anderssons köttiga måltid. Vanligtvis är det mest Sara som njuter av min tillagade biff.

Jag gör ju allt för min flickvän och hon hatar lök. Små, stora, gula lökar. Hon hatar allt, vill inte ens röra dem. Men jag älskar lök, helst stora fina lökar. Så jag rev löken. Gulligt va? Nu är hon skyldig mig, för mina fingrar luktar lök (även efter att ha tvättat dem) och jag råkade riva upp halva pekfingret under processen. Var så nära på att ringa ambulansen.


Gjorde jätteont.

När allt var färdighackat och skuret kom jag fram till att jag hade glömt riset. Så det var ett tag där jag inte riktigt visste vad jag gjorde, panik, kan man säga. Så jag fyller ut den delen med en bild.


Kött, lök, linslock och mera kött. Men det gick bra att laga sen. Allt gick bättre än vad jag trodde: riset kokade fint och stroganoffen puttrade i kastrullen. Bla bla bla, maten är klar.

Och alla njöt av min delikatess, se så fint.


Sara är redo att ta det i munnen. Villig som alltid. Om ni vill ha receptet är det bara att hojta, mamma är mer än villig att skriva upp det. Jag ger måltiden 5 av 5. Biffen var mör och fin, den smälte i munnen och såsen kom ut ordentligt.

På tal om långa,  tjocka, konstigt formade saker: jag fick en Toblerone av Saras föräldrar, för de hade varit i Italien. Jag sitter och smaskar på den nu.

På återseende gott folk.